Laura Ukaj - Peace Love & Falafel

Just nu sitter jag och lyssnar på Yiruma – Kiss The Rain. Får en klump i halsen när jag hör denna låten, inte av sorg eller något negativt, utan av ren lycka. Den här låten får mig att känna något jag inte kan förklara i ord, precis som det du får mig att känna. Hopp. Tro. Kärlek. Fred. Lycka. För första gången i mitt liv känner jag mig fri. Och det är tack vare dig.

Allt började på lunarstorm. Skrattar åt tanken att en sådan fjuttig sida var början på allting. Jag var 15 och du var 16. Du var den som skrev till mig. Allt du skrev  var adda min Msn. & såklart gjorde jag det. Du hade inga bilder, bara en visningsbild och jag såg hur fin du var. Trodde först att det var någon som fulade sig. Men när vi pratade på Msn förstod jag att du var verklig. Vi pratade i flera timmar den dagen. Minns att du gillade mitt leende, och kan säga att jag redan då, dog jag för ditt. Vi pratade om allting, och jag förvånades över hur två människor som inte kände varandra kunde ha så mycket gemensamt. Det kändes som att vi var två vänner som inte hade setts på ett tag. Jag gick och la mig den kvällen med ett leende på läpparna. Tänkte på dig och allt vi hade pratat om. Jag drömde om dig den natten. & det sjuka är att just den drömmen har blivit verklighet.

Detta var sommaren 2005. Vi pratade mer och mer på msn, som vänner. Men jag tyckte om dig från början, det kändes bara så konstigt, alltihop. Du, Jag, Vi. Jag kände sådan tillhörighet till dig redan då, och jag vet inte varför. Du tyckte om mig också, det märkte jag. Ville bara inte tro det, även om du sa det flera gånger om. Vi bytte telefonnummer, men vi smsade bara. Jag ville inte prata med dig i telefon och du förstod det. Jag kunde inte förstå känslorna som uppstod, jag ville se dig. I verkligheten, inte bara i mina drömmar. Gick och tänkte på dig hela tiden. Visste alltid vad du gjorde, vilka tider du skulle träna, när du var i skolan, visste allting. Hela mitt liv kretsade runt dig, någon som jag aldrig hade sett, aldrig hade hört.

Tiden gick, vi pratade mer, kom varandra närmare, förstod varandra, hjälpte varandra med olika problem. Pratade om drömmar, framtid, planer. Nu när jag tänker tillbaka, känns det som att vi var lite för seriösa i vårt prat, med tanke på vår unga ålder. Minns när vi pratade om seriösa saker, och du kom med sådana smarta svar. Tyckte att du var så klok. Det tycker jag fortfarande.

Det gick en tid, men något hände. Du bara försvann. Jag visste inte var du tog vägen. Visste ingenting. Du loggade inte in på Msn mer, svarade inte på mina sms. Tänkte på olika saker i mitt huvud, tänk om något hade hänt dig, tänkte ringa hem, men det kändes som att jag trängde mig på. Det gick en lång tid, och jag kunde inte släppa det. Sen var jag tvungen att förstå. Du hade gått vidare. Kanske hoppades jag för mycket. Kanske var jag för ivrig, för lycklig, för att det skulle bli något. Jag kanske hoppades för mycket så att det till slut dog ut.

Det gick en månad, ett halvår, ett år, två år, nästan tre. Fortfarande inget spår av dig. Jag var fortfarande där, där du lämnade mig. Satt varje dag, i samma stol, samma rum, samma tid. Väntade på att du skulle logga in och säga att du mådde bra. Väntade på att jag skulle få en förklaring för allt, väntade på ett slut. Tre år väntade jag. Men du kom aldrig. Jag hoppades på att du skulle höra av dig, varje dag. Varje natt bad jag till Gud. Mina böner var tyvärr inte de som blev hörda.

Två veckor efter min 18:e födelsedag skrev du. Jag kunde inte förstå att det var sant. Läste samma mening flera gånger om. Det stod, Hej, minns du mig?:D Jag kände mig så trög, för jag kunde verkligen inte förstå att du hade skrivit. Jag ville slå dig i just den stunden, jag var så förbannad. Hur kunde du skriva nu? Hur kunde du stå ut med att inte höra av dig? Och det som störde mig mest, hur kunde du ställa en så dum fråga? Att jag mindes dig var självklart, för jag hade aldrig glömt dig. Inte för en sekund. Jag var för arg för att svara så jag svarade inte alls. Hoppades på att du skulle göra det du var bäst på, bara försvinna. Du skrev igen, igen och igen. Till slut gav jag mig, jag svarade tillbaka. Fick ihop något som skulle likna en såkallad diss. Skrev något som skulle få dig att ångra dig, påminna dig om vad du förlorat. Jag ville inte ha något med dig att göra då, kände mig så sviken och så förnedrad. Du skrev och skrev, bad om förlåtelse, och ville verkligen göra alltig bra igen. Jag vet inte hur, men du lyckades övertala mig till att ge dig min Msn igen, och försöka lösa allt där. En del av mig ville bara skita i allt och låta det va, den andra kunde inte låta bli att svara. Sånt dilemma. Du har alltid haft något som får mig att dras till dig, vilket i detta fall, var till din fördel.

Nu var vi där vi var i början, på ruta ett. Du berättade allt, vad som hade hänt. Varför du hade slutat höra av dig. Du sa att du inte ville såra mig, för vi var för unga. Du tyckte att det var för tidigt för något seriöst. Så du lät det bara vara, innan någon av oss blev sårad. Nu i efterhand förstår jag varför du agerade som du gjorde, men jag förstod inte det då för jag var så kär. Såg inga hinder, förstod inte att jag som 15 åring inte kunde hoppa på ett tåg och åka flera mil för att träffa någon. Jag Det var meningen att vi inte skulle bli just då. Vad är det dem säger, fel plats vid fel tidpunkt… Ja precis så var det.

Vi pratade på Msn, du gav mig ditt nummer ifall det skulle vara något. Jag kunde inte ta bort dig från Msn. Loggade fortfarande in för din skull. Brukade logga in och ut för att du skulle märka mig. Du gjorde samma sak men jag lekte alltid så mycket, haha. Kishe svårfångad. I själva verket dog jag inombords varje gång jag såg ditt namn eller din bild. Log alltid när du skrev.

Saker hade hunnit hända under den tiden du inte hörde av dig. Mitt liv gick vidare. Olika familjeproblem hindrade mig från att inleda något med dig. Och vi får inte glömma det faktum att du en gång i tiden svek mig. Det ekade i mitt huvud, det kommer inte funka, allt och alla sa nej. Mitt hjärta ville dock något annat.

Vi gick fram och tillbaka hela tiden. Det började bli tröttsamt, både för mig och dig. Jag ville och sen ville inte. Vi blev sams och kunde sluta prata lika snabbt, för att jag inte ville. När det var bra, var det verkligen underbart. För du var så bra mot mig, trots allt jag sa, alla dumma ord. Nu i efterhand vet jag att jag gjorde det svårt för dig. Jag var så elak, så dum, så envis. Kunde inte släppa det förflutna, fick Flashbacks av minsta lilla grej. Jag kunde tänka mig framtiden, dig som min man, sen kunde jag se mig själv sitta i den förbannade stolen och vänta på dig. Efter att ha gått fram och tillbaka tusentals gånger, bestämde vi för att inte prata alls. Vi lyckades hålla det i någon dag, nästa dag såg jag dig i min skola. Du stod och väntade utanför mitt klassrum. Trodde jag drömde, vågade inte ens kolla på dig, ännu mindre prata med dig. Jag frågade vad gör du här? Och du förklarade allting, varför du hade kommit och att du verkligen ville ha mig, seriöst. Jag var helt chockat, skakade så mycket. Jag förstod att du verkligen ville ha mig, och jag ville ha dig med. Ville ha dig så mycket att det gjorde ont i mig.

När jag såg dig blev jag helt svag, det var verkligen du. Jag hade drömt om detta så länge, så när det hände visste jag inte hur jag skulle reagera. Jag var inte beredd på detta, hade nog fixat mig lite i så fall, haha.. Återigen fick du ett nej från mig, och jag såg i dina ögon hur mycket jag sårade dig. Jag gick hem, gick inte ut på flera dagar. Gick inte ens till skolan. Det gick några dagar, och du skrev världens finaste sms. Jag grät när jag läste det. Kunde inte förstå att du fortfarande ville ha mig, trots att jag hade sårat dig så mycket. Du skrev att du kunde vänta på mig, när jag var redo, när allt löste sig hemma kunde vi prova på nytt. Du ville finnas där för mig när jag behövde prata med någon. Jag slutade svara på dina sms, på riktigt denna gång. Varje dag skrev du och önskade mig en bra dag, hoppades på att min mamma mådde bra, och varje kväll skrev du god natt. Det gjorde så ont i mig att läsa dem, varje gång jag gjorde det stack det inom mig. Jag ville inte att du skulle vara kvar, och vänta så som jag gjorde. Ville få dig att gå vidare, och glömma allt. Trots att tanken på dig med en annan tjej dödade mig, ville jag inte såra dig mer. Jag avslutade allt på ett så fult sätt, skrev att jag skulle förlova mig i sommar. Du svarade, Okej, jag ska inte störa mer. Grattis… Jag menade inget illa egentligen, ville bara få ett slut på ditt och mitt lidande. Nu var det verkligen slut.

Det blev nyår och jag mådde skit. Jag hade precis begått mitt liv största misstag. Jag kände mig så tom och så ensam. Jag hörde en låt på tv:n och den berörde mig så djupt. Jag sprang till toan och grät och ångrade allt. Ville skriva och säga förlåt, men visste att det var försent. Jag ville inte veta hur det känns att verkligen le, nu fick jag smaka på mina egna tårar.

Det gick några månader och det hann bli April. Jag vet inte hur, men jag skrev till dig. Skrev ett så långt sms för jag vågade inte ringa dig. Förklarade allt, att jag ångrade mig och att det inte var meningen att det skulle bli så. Att jag inte är en sådan person som jag hade framstått som. För det är jag verkligen inte. Jag sårade den enda personen som verkligen älskade mig, på ett ärligt sätt. Inga baktankar, inget skitsnack utan äkta kärlek. Hur kunde jag blunda för det? Jag visste att jag inte kunde gå vidare, för jag hade provat och det slutade inte bra. Ingen var så bra som du, ingen var så fin som du, ingen förstod mig så bra som du. När jag pratade med andra kändes det så tillgjort, alltihop. Med dig var det alltid så enkelt, det bara fanns där, det som jag inte kan förklara. Jag vet varför varken jag eller du kunde gå vidare, för det var inte meningen att vi skulle. Denna såkallade lek, det är vi. Det är minnen, som vi nu kan få ett gott skratt av. Något som vi kan prata om som två normala människor. Kanske för att vi är några år äldre, en aning klokare och för att vi båda är förstående. Utan allt det här tramset och krånglet, hade vi aldrig varit där vi är idag. Idag kan jag säga att jag är tacksam för allt, för det har hjälpt mig att bli starkare som person, och det har gjort mig mindre envis.

Jag kan fortsätta hur länge som helst, förklara allting, men det är omöjligt. För det kommer alltid upp något nytt jag vill säga, något jag vill dela med mig. Jag vill bara säga att jag är tacksam för att du aldrig släppte taget om mig. Att du aldrig gav upp och att du trodde på mig. Är tacksam för alla gånger du har ställt upp och lyssnat på mina problem. Utan dig kan jag inte leva, du är mitt liv. Jag är så glad över att det är vi, jag är så tacksam över att du förlät mig. Tacksam över att du är den enda som ser mig som den jag verkligen är. Att du försöker komma in i min envisa hjärna, även när jag gör det svårt för dig och för oss. Att du försöker förstå även när du inte gör det.

Idag är vi tillsammans, vi är förlovade rättare sagt, och vi ska gifta oss om två månader. Det känns så underbart, det känns som en dröm. Tänk allt vi har gått igenom, och här står vi nu. Men så många minnen innanför pannbenet. Så många skratt och så många tårar. Så mycket nytt som kommer hända, så många nya minnen som kommer skapas. Jag älskar dig så mycket. Du har visat mig vad meningen med livet är, vad det innebär att ha någon som verkligen älskar en, någon som verkligen bryr sig. Jag älskar dig för hur du är, och för alla detaljer som gör dig till dig. Du behandlar mig som en prinsessa, även när jag inte förtjänar det. Hoppas att jag får dig att känna det du får mig att känna. Varje gång jag kollar på min hand, påminner din ring mig om hur mycket du älskar mig.

Jag ser verkligen fram emot ett liv med dig. Jag är lycklig så lottad. Det enda jag kräver, är att du alltid ska stå vid min sida. Efter 10 år, 20 år, 50 år och 100 år om vi lever så länge. Utan dig har jag inget. Utan dig är jag inget. Så lämna mig aldrig.

Jag Älskar Dig